Mar 212014
 

Över hela världen uppmärksammades kvinnors situation, den 8 mars på Internationella Kvinnodagen

I Gävle höll Kvinnojouren Blåklockan den 8 mars en manifestation på Stortorget med tal, utställning och en flash-mob, för att uppmärksamma våldet mot kvinnor i nära relationer.

I talet uppmärksammades, att i genomsnitt fem hjälpsökande kvinnor i veckan söker hjälp hos Blåklockan för att de blir misshandlade.

Utställningen, i form av en tvättlina med kökshanddukar och örngott, citerade den första mening med vilken hjälpsökande kvinnor inlett ett stödsamtal till en Kvinnojour.

Fotografi 2-1

Tvättlina med citat, hjälpsökandes första meningar

 

 

 

 

 

 

Fotografi 1

Tal av Linn, Kvinnojouren Blåklockan

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

” Éléonore Mercier arbetade på en kvinnojoursliknande organisation i Frankrike under 17 år. I sin bok har hon skrivit ner den första meningen i varje samtal som hon haft med hjälpsökande. Så här börjar  boken:

Han bara slog och slog
Min pappa är våldsam mot hela familjen
Det gäller en grannfru som inte vill ge sig till känna, men hennes tre barn håller på att svälta ihjäl
Jag gifte om mig med min man för att jag älskade honom
Jag har en kvinna här bredvid mig som är helt panikslagen 
Min man slår mig, jag är gravid och förra gången fick jag missfall, säkert på grund av honom
Min man hotar att slå ihjäl mig och barnen
Jag är sjuksköterska, jag ringer angående ett fall som snart kommer att sluta med ett brott
Min man är våldsam och beväpnad, jag fruktar för mitt liv
Jag har lidit i åratal
Jag ringer för att min sambo har slagit mig mer än vanligt
Kvinnornas egna ord säger mer än mina eller någon annans någonsin kan göra.

För ganska många år sedan fanns ett meddelande på Blåklockans telefonsvarare. En kvinnas röst. Hon sa:

”Jag är 86 år gammal nu. Jag har varit misshandlad under hela mitt äktenskap och vi gifte oss när jag var 19. Igår dog han. Jag ringer till er för att berätta att jag tänker börja leva mitt liv nu.”

Inget namn, inget telefonnummer. Hon kände till att vi fanns och det var med oss hon ville dela sitt livsöde. Vi vet inte vad som gjorde att hon inte sökte vår hjälp innan.

Många av de kvinnor och tjejer som söker vår hjälp har väntat länge innan de vågat kontakta oss. Anledningarna till varför det inte är enkelt är olika. Vissa talar om rädsla; rädsla för att förövaren ska få veta att hon ringt, rädsla för att bli avvisad, rädsla för att socialtjänsten ska ta deras barn, rädsla för att inte bli trodd. Andra talar om hopp; förövaren kommer att förändras, livet kommer att bli annorlunda av sig självt. Ytterligare andra talar om kärlek; jag älskar ju honom, jag vill inte lämna honom ensam, jag har bara honom.

Något som är hoppfullt är att de allra flesta kvinnor som utsätts för våld till slut lämnar förövaren. Till slut hittar hon modet och styrkan, till slut hittar hon vägen ut, bort. Vägen tillbaka till sig själv.

Här om dagen berättade en medarbetare att hon mött på en kvinna som bott hos oss för många år sedan. Då var hennes liv kaos och sorg, hot och våld. Nu hade hon gått med rak rygg, med ett leende på läpparna. Hon hade berättat om sitt nya arbete och hur stolt och glad hon är över sitt liv. Hennes barn var med och de hade sett friska ut, glada och pigga.

Ytterligare en kvinna som gått hos oss i många samtal berättade här om dagen hur hon klätt in hela sin nya lägenhet med speglar, för att hon ska kunna se sig själv, hur vacker hon är. Under de första samtalen vi hade tyckte hon så illa om sig själv att hon täckt över sina speglar med handdukar för att slippa möta sin egen blick.

Dansen som framfördes här alldeles nyss heter Break the chain. Tillsammans med samma musik som spelades nu, har den framförts av kvinnor världen över på olika platser. Den handlar om förändring, om att bryta våldskedjan. Världen över är kvinnor, tjejer och barn i samma stund olika och lika. Vi har våra personligheter och intressen, känslor och tankar. Vi delar en gemensam upplevelse: på grund av att vi inte är män utsätts vi för kränkningar, förtryck och våld.

Den som hellre än vi vill bli arbetslös kan sträcka upp en hand. Varje dag kämpar vi för att bli överflödiga. Vårt slutmål är naturligtvis att våra insatser inte ska behövas. När Gävle, Sverige, Europa, världen är en jämställd plats att leva i, där ingen utsätts för våld på grund av sitt kön, då kommer vi att vila.

Just nu behövs vi. Vi behövs för alla de som kommer till oss för stöd, råd och hjälp. Vi behövs för alla som hämtar styrka i att vi överhuvud taget finns. För alla som utsätts för våld: psykiskt, fysiskt, sexuellt, ekonomiskt.

Det är en mänsklig rättighet att leva fri från våld. Ändå anmäler över 28000 kvinnor över 18 varje år att de utsatts för misshandel. Med ett uppskattat mörkertal på ungefär 75% betyder det att 112000 kvinnor faktiskt utsätts för våld varje år. Och det är bara i Sverige.

Ingen ska behöva leva i våldsutsatthet i 67 år, så som den 86-åriga kvinnan som ringde oss gjort. Livet är för skört för det, varje människa alldeles för viktig.

Kom med, kämpa med oss. Alla kan göra sin del för att förändra. Alla människor har rätt att leva fria
från våld. En dag är vi där. Då firar vi! ”

Fotografi 9-1

Blåklockans telefonnummer: 026 51 11 21026 51 11 21

Fotografi 8-1

”Mina barn blir slagna av sin far och sin farfar”

Fotografi 7-1

”Min man kommer nu, jag kan inte prata”

 

 

 

 

Fotografi 6-1

”I min mans ögon är jag bara skit”

Fotografi 5-1

”Jag ska hälsa från min chef att jag blir misshandlad”

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Fotografi 4-1

En flash-mob är när en grupp människor utför en koreograferad dans och, utan påannons, uppträder i en folkmassa eller på ett torg. Några av Blåklockans aktiva (ideella jourkvinnor, styrelse) dansar till musiken och koreografin; ”Break the chain”. Denna flash-mob har uppförts av kvinnor på många andra håll i världen.