Normaliseringsprocessen

 

ADAM & JAG

Den här berättelsen baseras på forskning gjord av professorn och genusvetaren Eva Lundgren, tillsammans med en mix av historier och händelser vi har fått höra under våra verksamma år på Kvinnojouren Blåklockan i Gävle. Berättelsen beskriver det man med facktermer kallar normaliseringsprocessen – alltså hur våldet från början är något som aldrig ska hända igen till att till slut bli ett ”normalt” inslag i vardagen. Processen in i en våldsam relation kan se väldigt olika ut men oftast har berättelserna många gemensamma drag. Vilka det kan vara kan du läsa här.

Efter att ha träffats i tre månader, efter oändligt mycket smicker, efter hundratals komplimanger och dagliga samtal flyttar jag in hos Adam. Jag känner mig som den lyckligaste kvinnan i världen och jag har aldrig varit så kär förut. Det går verkligen att prata med Adam och allt är så mysigt, vi umgås nästan bara han och jag hela tiden. Adam har lite svårt för några av mina vänner. Det har blivit att jag valt bort dem just nu. De förstår säkert, de vet ju hur det är att vara nykär. Adam gör verkligen allt för mig, han hämtar och lämnar mig vid jobbet, ringer på dagarna och kollar hur jag mår och vad jag gör.

Nu har vi bott tillsammans i två månader. Ibland känner jag mig otillräcklig. Han anmärker på vad jag säger, det händer att han kallar mig idiot när jag säger vad jag tycker. Ofta kommenterar han mina kläder och säger ibland rent ut att ”så där kan du ju inte gå ut, vad ska de andra killarna säga”. Det är i och för sig ganska sött med lite svartsjuka men ibland använder han en ton som får mig att känna att jag måste byta kläder, att det inte är på skoj. När jag gör det ger han mig mycket beröm för hur jag ser ut och han får mig verkligen att må bra.

Efter fyra månaders samboliv slutar jag att träna fotboll. Det var ju inte särskilt kul i alla fall och nu gör Adam och jag så mycket saker tillsammans att jag inte hinner med. Dessutom går det inte bra för vårt lag och som Adam ofta säger lite skämtsamt: ”Ni spelar ju som kärringar”. Adam har det dessutom väldigt stressigt på jobbet och eftersom jag vill att han ska må bra så har jag dragit ner på min arbetstid för att hinna med allt som ska göras i vårt hem. Adam är väldigt noggrann med hur hemmet ska se ut och skötas.

En kväll går jag på bio med Maria. När jag kommer hem är Adam väldigt irriterad och undrar vart jag har varit och varför jag inte svarat i mobilen. Han skriker att jag säkert har träffat någon annan, att han blir så ledsen när jag gör honom svartsjuk. Han skriker att jag är en liten hora. Jag försöker förklara och be om förlåtelse.

När vi bott tillsammans i åtta månader går jag ofta på helspänn när jag är hemma. Adams aggressiva utbrott är vanligare nu. De kan komma när som helst. När han inte tycker om maten, när jag glömmer bort tvättiden, efter att mamma har ringt några dagar i rad för att hon vill att vi ska komma och hälsa på. Adam gillar inte mina föräldrar så vi är nästan aldrig där.

För ett par veckor sedan blev han så arg att han slog sönder en skåplucka. Däremellan är han väldigt öm och snäll och han ber alltid om förlåtelse när han varit arg. Ofta kan vi reda ut det. Jag har ju också en del i grälen, ”det är ju aldrig ens fel att två träter”, och jag håller med om att det var mjölkklumpar i pannkakorna. Nästa gång siktar jag ner mjölet och vispar extra länge. Jag känner mig förvirrad, jag både älskar och är rädd för honom samtidigt.

Adam läser min dagbok, så jag har slutat skriva. Jag vill inte göra honom upprörd. Han tycker att det är väldigt töntigt att skriva dagbok, och det gör väl egentligen jag också. Det ska man väl inte göra när man är över 30. Efter att ha läst om mitt ex blev Adam så arg att han tog tag i mig och ruskade om mig medan han skrek att jag säkert fortfarande drömmer om mitt ex.

Nu har vi bott ihop i ett år. Jag har magsjuka precis samma dag som vi ska fira. Adam har varit sur hela dagen. Han är besviken på mig för att jag inte kan ta hand om vårt hem, att han ska behöva städa på en lördag då han vill vara ledig och vila. Jag blir arg och säger ifrån. Adam blir jättearg och skriker åt mig att jag är äcklig som spyr hela tiden. Han knuffar in mig i ett skåp så jag slår i huvudet och blir liggande. Adam växlar tvärt och börjar gråta och frågar sig själv högt: ”vad har jag gjort?”. Han ber om förlåtelse, hjälper mig till soffan och kysser mig ömt på pannan. Han säger att han inte förstår vad det var som flög i honom. Febern stiger och jag känner mig mer förvirrad, rädd och ensam än på länge.

Efter detta första år blev misshandeln allt allvarligare. Det blev en del av vardagen. Jag lärde mig att anpassa mig efter Adams behov och humör. Jag tänkte att jag bara behövde anstränga mig lite till så skulle allt bli bra. Sanningen om mig, om vem jag var, fanns i Adams ord och den var någonting jag till slut också trodde på.

NORMALISERINGSPROCESSEN:

”Misshandelsprocessen är dynamisk, kvinnan förändras i grunden: Gradvis och smygande kan våld bli något normalt och vanligt för en kvinna. Hon vänjer sig vid handlingen och motivet för handlingen. Våldet normaliseras.

Kvinnan gör mannens motiv för att slå till sitt eget, hon ser sig själv med mannens ögon och hon ser en nolla, en ovärdig, misslyckad och avskyvärd kvinna. Våldet internaliseras hos kvinnan. Hon försöker ändra sig själv: Till en början i hopp om att mannen ska sluta slå henne, sedan för att överleva.

Genom mannens isolering av henne börjar våldets verklighet bli den enda verklighet som upplevs som verklig, allt annat känns overkligt. Kvinnan själv är intresserad av isoleringen. Ty den sista smulan av självrespekt ligger i att andra inte får veta vilken ovärdig behandling hon gjort sig förtjänt av. Men i och med isoleringen förlorar kvinnan andra referensramar för sociala upplevelser och känslor. Hon upplever och tolkar allt i förhållande till mannen, hon har inte något annat att jämföra med. Det betyder att mannen får monopol på hennes känslor och erfarenheter och att samlivet med honom blir grundval för alla upplevelser. Då börjar ont och gott att bli något relativt och kvinnan tillmäter en lugn stund all världens positiva betydelse; den blir mycket viktigare än det normala – våldet. Ty den visar att han är snäll, han är ingen våldsman.

Verkan förstärks av att mannen växlar mellan våld och värme. Som i tortyrens dynamik utvecklar kvinnan tillgivenhet för misshandlaren. Han ger henne vila och tröst, han är snäll och god – ibland. Detta skapar ännu mer tanke- och känslokaos. Kvinnan börjar försvara mannen. Från att ha varit aktör i sitt eget liv har kvinnan genom misshandelsprocessen förvandlats till ett offer. Om hon inte får hjälp att komma ut, om hon inte får andra referenspunkter än mannen för tolkningen av sina upplevelser, om inte andra ser till att slå in kilar i hennes referensram, fortsätter hon att uppföra sig som ett offer. I detta perspektiv krävs ingenting mindre än en mot-indoktrinering.”

Normaliseringsprocessen beskrevs första gången av Professor Eva Lundgren i boken ”Gud och alla andra karlar”.